Blåsyra
- Min kronärtskocka är förträfflig, hur är din? frågade jag min vän,
medan jag höjde mitt glas mot solen och blinkade med ena ögat.
- Den är utmärkt, sade han. Den är ännu bättre än din.
Och han tillade med ett mörkt leende, som väl egentligen icke hörde
hemma i hans friska och rödblommiga ansikte med dess soliga
muskulatur:
- Jag tycker särskilt om kronärtskocka. Den har en så läcker bismak av
blåsyra.
(Hjalmar Söderberg, Kronärtskockan)
Blåsyra (cyanvätesyra, vätecyanid, cyanväte, HCN) är ett välsmakande gift som
dyker upp lite varstans i vår kultur. Ämnet förekommer till att börja med
naturligt i många livsmedel, bland annat bittermandel. Den karakteristiska
smaken är svår att beskriva, men den som någon gång har luktat på björnklister
torde vara bekant med den.
Smaken har fascinerat människor över hela världen. Den tyska
avantgardistiska industrimusikgruppen Einstürtzende Neubauten har till exempel
gjort en tjugo minuter lång improvisation kring texten:
Nur zur Erinnerung, nur zur Erinnerung:
Bittermandel
Marzipan
Pelikanol
(Pelikanol är ett klister.)
I den kända visan (och preventivmedelsreceptet) Uti vår hage nämns den
blåsyrehaltiga växten Akvileja (oftast kallad Akleja). Den användes under
medeltiden som ett universalmedel mot skorv i huvudet, mässling, koppor med
mera, och senare även som afrodisiakum.
Blåsyra är dödligt i invärtes doser på 0.5-3.5 mg per kilo kroppsvikt. Detta
motsvarar ungefär 60 bittermandlar eller 100g linfrön för en vuxen människa. Av
blåsyregas (i koncentrationen 0.2 mg per liter luft) kvävs man på några
sekunder.
Läskedrycken Dr Pepper har en tydlig bismak av blåsyra; så även
marsipanglassen på Glasskulturen i Lund.
Ämnet upptäcktes av den svenske kemisten Scheele, som för övrigt dog av
kvävning när en av hans flaskor med blåsyra sprack.
Som avlusningsmedel tog blåsyra död på ett 20-tal personer i Sverige under
1920-40-talen, bland dem författaren Dan Andersson.
Musikskolan i Värmdö kommun har ett återkommande arrangemang som de kallar
"Blåsyra" (bilden).